Ölen rann rätt igenom, kisset ville ut, jag med.
Och där, mitt i mellan kissnödigheten och fyllesluddrandet stod du.

På helt fel sida, jag i bilen, du bredvid henne, den där andra. Den där perfekta, hon med håret på rätt sätt. Allt som jag inte har, det har hon.  För hon har dig.

Jag fick ont i allt vad jag kallar för Catarajna.

Kalla och frostiga dagar har äntligen blivit till gröna blad och fågelkvitter. Men någonstans där i mellan frosten och kvittret tappade jag bort mig själv.

Jag har gått vilse i mina egna känslor.Och hur mycket och hur gärna jag än vill hitta hem, så går det inte.
Jag är fast här, i mig själv, med jag och min ilska.
Det är som att en orkan just har letat sig igenom hela jävla jag. Det är kaos, hela jag är kaos. 
Fan, Fan Catarajna. 
Någonstans inom mig vill jag le och skratta som om inget utav det fanns, som att jag var tillbaka på vägen, rätt väg. 
Det går en stund, sen hinner orkanen i kapp mig. 
Och här sitter jag nu och spyr galla i ett tragiskt blogginlägg, som inte alls blev som jag hade tänkt mig. 
Varför blir det aldrig som man tänkt sig?
Risig och helt jävla bitter.

Det är mycket just nu.
Hinner lixom inte med att leva längre.

Det är slit och släp, hit och dit.

Matte, matte, matte.
Den där jävla matten. FYFAN.

Sen var det ju allt det där andra också.
Det där som gör mig så förbannad.

Alltid är det någonting. Inte ens en sekund får man stanna upp och andas.

Stanna upp och bara vara catarajna.

Jag kände hur luften gick ur mig. Sådär när man stänger ögonen, tar ett djupt andetag och det enda man kan göra är att sucka.

Jag blev arg i går. Eller, arg är kanske helt fel ord. Snarare sårad.

Jag orkar inte gå in på varför. Vem, eller hur.

Och det känns konstigt att sitta i sig själv och vara förbannad över grejer som jag inte kan ändra på.

I dag har det inte hänt så mycket, har mest pluggat lite matte, (en jävla massa matte) det käns sådär, att ha jobbat matte på en lördag.

Å andra sidan, det är viktigt. välldigt viktigt.

Det gick sådär, kände mest för att äta upp matteböckerna.
Men har jobbat ett kapitel i alla fall.

Det kändes bra, ända tills jag insåg att jag har 15 kapitel till ..

Det är då man suckar tungt och länge.

Laddar upp en liten bild från sista april också, föreställande Sandra i vitt cattis i svart.

Det var den sista april för ett år sedan. Det var då jag låg hemma med 100 graders feber och halsfluss. Jag stirrade in i väggen och hatade hela världen speciellt min hals.

Det var då, den sista för ett år sedan som du började krypa in i mitt liv. Först när du ringde hånskrattade jag åt dig. ganska mycket. Frågade vilken drog du hade tagit, eller hur många gånger du slagit i huvudet på sista tiden.

Du sa att det var på riktigt.
Jag brydde mig inte, för du var för mig  den drygaste och arogantaste idiot jag någonsin träffat på.

Du gav dig inte. Du fortsatte att terrorisera mig.
Och det var bara så fel, så fel utav mig att faktiskt börja tycka om dig.

Efter många om och men, svek jag någon jag tycker mycket om.

Jag åkte dit, jag sov där. Brevid dig och det.

Det slutade med att jag kallade dig för min egen.

Nu, ett år senare, på sisa, klippte jag dom sista banden.
Det och dig, det fungerade bara inte med mig.

Ska det göras så ska det göras på riktigt.

Och det vi hade nu, det var på låtsas.

Jag klarade inte av det, att veta att nu var jag en i mängden.
Hejdå sa jag och hans tystnad ekade överallt. Det var då jag viste att det var på riktigt.

Med facit i hand hade jag kanske fattat ett annat beslut, och kanske hade jag inte suttit här i dag, tragisk och helt jävla påväg åt fel håll.

Å andra sidan, vem vet vart jag hade suttit då?

Det är hemskt att känna hur man slutar att fungera för att han inte längre säger ;

Jag älskar dig.

Istället går man och lägger sig med ett nytt liv och viskar godnatt till sig själv. Vilket är jävligt tragiskt.

Men glöm aldrig bort det, hur mycket jag faktiskt älskade dig .

Jag hatar dig, jag hatar för att jag fortfarande älskar. Igentligen hatar jag ingen annan än mig själv.

Du får mig att tro att jag är speciell för dig, det fungerade inte, men jag är alltid någon du älskar. Det är vad du säger, Till mig.

Dag in, Dag ut.

Men i den nyktra sanningen får jag alltid svar på att jag är som alla andra, en i mängden.

I dag gjorde du mig förbannad, på riktigt.
Drama-Queen-For-The-Fucking-Win. mycket möjligt.
Men ditt sätt, ditt aroganta sätt. Fick mig att spotta syra på allt vad du heter.

Fan, Fan alex, Fan för dig.

Att du hela tiden får mig att tro. För det får du. Verkligen.
"Saknar dig, ingen är som du, kan inte sluta tänka på dig, om hon ändå var mer som dig"

bla, bla, bla

För det är just vad det är,ett rent jävla skit snack.

Men någonstans, långt innom mig väcker du ändå hoppet om att få vakna upp och få kalla dig för min egen, som det ska vara. 

I dag, då kunde du inte ens stå för vad du säger.

Men jag fick svar på många utav mina frågor, och nu vet jag hur falsk du verkligen är.

Fan, fan för dig.