Kanske är dags att göra något med livet i dag?
I alla fall, typ kasta ut datorn genom fönstret, hoppa lite på tv:n och gå ut i solen och faktiskt träffa lite folk.

Ja menar datorn, i dag. hallå det är säkert 100 grader varmt ute.

16:06
hugaligen.

En hel kvart kvar tills jessica kommer.
Det är femton minuter för länge. på tok förlänge.

Efter att ha lekt lite i solen och sagt hejdå till lilla jessica som åker tillbaka till forshaga på lördag så åker jag hem till sandra. Grymt mysigt ska det bli ^^
Okey, jag erkänner.
Jag har grymmt tråkigt.

Solen skiner, hjärtat kvittrar i kapp med fåglarna, och här sitter jag.
Mörbultad och helt jävla på väg åt fel håll.

Våren leker där ute och här inne sitter jag och lyssnar på "jagtarlivetavmigutandigmusik" samtidigt som fingrarna leker över skitiga bokstäver på tangentbordet.

Patetiskt?
Ehm, ja?

Men vad fan gör man då, när det luktar vår ute. Våren då det var du och jag, fortfarande äckligt glada och oskyldiga.

Det var innan sanningen han i fatt oss.

I dag, gör våren bara ont.
Det luktar för många minnen.

Minnen som jag efter att det slutat göra så förbannat ont, kommer att plocka fram och minnas med ett leende.

Men i dag, gör dom fortfarande ont.

I en värld av idioter står han först i kön
- tätt därefter står jag

Knarriga ben och stirriga ögon smög jag mig in i väntrummet.

Livrädd.

Kollar runt, gammla människor. gröna gubbar, gråa tanter.

Livrädd.

Kollar runt, det luktar sjukdom.
Känner hur paniken sliter tag i varenda nerv i kroppen.

Och där kom hon, min rädsla.
Den smygfeta tanten, med äckliga sjukhuskläder.  Alias "vampyren"

Slänger runt huvudet för att leta efter närmaste flycktväg.
Men vadfals, benen. vart tog benen vägen?

Benen är borta, amputerades dom bort medans jag befann mig i min sjukhusångest?

Tog dom fel på person?
Kanske var det istället tantens ben som skulle amputeras? Eller den senila gubben där i hörnet som ser lite bortglömd ut?

Stressad och trötta, inte så lätt att hålla reda på alals ben som kommer och ränner där hela dagarna?

MEN MINA BEN.?!

Känner efter lite yrvaket, phua, dom sitter kvar. Jag har mina ben kvar.

Hinner andas, en gång.
Sen. Då är döden nära, snart så, nu precis nu. jag vet det. hjärtat slår fortare än ljusets hastighet jag lover.

Dom satte mig i stolen, band fast mig med remmar av panik.
Jag försökte fly, panik, måste bort, bort från sjukdom och gammla människor.

Det var lönslöst jag satt fast i min egna panik.

Hör hur det skrammlar, och där, där kom min rädlsa

Tanten, den smygfeta vampyren.
"nu ska vi pilla lite grann, och jag pillar ganska hårt"

Nålstick efter nålstick, femton sprutor, minst.
Sprutor som säkert var en meter lång med en cm bred nål.

Hjärtskärande ljud lämnar mina läppar, och själen dör sakta men säkert, Vampyren, den smygfeta tanten tömmer mig på blod, fyra liter, minst.

Blek och själslös går jag därifrån, skakad, och helt jävla frisk.

hughaligen.